Turerna kring Avesta kommuns hantering av habiliteringsersättningen och Hedemora kommuns hantering av skolfrågan i Stjärnsund, och som båda tidigare kommenterats på denna blogg, gör att jag ställer mig frågan hur det är ställt med beslutsfattandet inom den kommunala verksamheten. Det är framförallt två saker som gör mig fundersam; det är dels hur väl genomarbetade och kvalitetssäkrade är beslutsunderlagen och dels vem utövar den verkliga beslutsmakten, politikerna eller kommunens tjänstemän? Även om politikerna fattar de formella besluten behöver det inte nödvändigtvis betyda att de också utövar den verkliga beslutsmakten. Det senare är beroende av hur väl genomarbetade och fullständiga beslutsunderlagen är som ligger till grund för besluten och hur aktiva politikerna är i att kritiskt granska underlagen och att skaffa sig tillräckligt med information före beslutet. Att man tar sin uppgift på allvar och lever upp till sitt ansvar inför medborgarna.

I frågan om habiliteringsersättningen i Avesta så torde det stå klart att underlaget inför beslutet inte var tillräckligt genomarbetat och kvalitetssäkrat. Omsorgsstyrelsen beslutade att ta bort habiliteringsersättningen trots att de ekonomiska konsekvenserna för den drabbade gruppen inte var klarlagd, detta framgår av underlaget för beslutet; ”Utredning om de ekonomiska konsekvenserna för den enskilde som har daglig sysselsättning enl LSS har inte varit möjlig då deltagarna inte redovisar sina ekonomiska förhållanden till Omsorgsförvaltningen”. Det anmärkningsvärda är att de ansvariga tjänstemännen på Omsorgsförvaltningen, och som har till daglig syssla att hantera frågor kring dessa personer, inte sade sig känna till under vilka ekonomiska förhållande de senare lever. Jag ifrågasätter om så var fallet utan mer troligt är att man underlåtit att ta upp frågan i underlaget och att en konsekvensanalys av förslagets verkningar inte genomförts.

När Omssorgstyrelsens ordförande senare förklarar att ” Vi vill inte ha habiliteringsersättningen för det är inte ett likvärdigt system, samtidigt som vi aldrig ville att de skulle lida ekonomiskt” och tillägger ” Vi vill inte att det skall drabba människor och vi hann inte komma igång med den ersättning som skulle ersätta den” så vittnar det om att de fulla konsekvenserna av beslutet inte var genomarbetade av tjänstemännen och korrekt presenterade för beslutsfattarna. Att Omsorgsstyrelsen trots allt tog beslut i frågan är naturligtvis skrämmande och vittnar om ointresse. Man gick således på tjänstemännens förslag utan vidare granskning av konsekvenserna för de drabbade och uppenbarligen innan hela frågan om den nya sysselsättningsmodellen var löst. Så frågan kvarstår; Vem utövar den verkliga beslutsmakten?

När beslutet offentliggörs och konsekvenserna för de drabbade påtalas av utomstående går de berörda tjänstemännen ut och försvarar beslutet under parollen ”Det är ett förlegat system….”. Något annat var naturligtvis inte att vänta. Omsorgsstyrelsen inser dock senare konsekvenserna av sitt beslut och river därför upp beslutet i avvaktan på en helhetslösning för den nya sysselsättningsmodellen. Detta är hedrande och det bekräftar att Omsorgsstyrelsen uppenbarligen insett att beslutsunderlaget varit undermåligt och därför har man återtagit utövandet av beslutsmakten.

(fortsättning följer)