Signaturen Johan skriver i inlägget ”Mönstret är tydligt” att;  ”Om samtliga etablerade partier är lika goda kålsupare så är ju valet mellan pest och kolera och då är risken för omfördelning av makten minimal och om det mot förmodan skulle duka upp någon ny spelare på banan så är det så många väljare som röstar i sina gamla hjulspår att det inte är något problem”. Vad Johan uppenbarligen menar är att det egentligen inte spelar någon roll hur de styrande partierna beter sig för väljarna  röstar snarare efter vana än efter förnuft. Det ligger säkert en hel del i påståendet men jag tycker mig märka att en förändring är på gång. Det nyligen bildade Långshyttepartiet, stora medborgargruppers engagemang i frågor som berör dem, etablerandet av arbetsgrupper för att ta tillvara lokala intressen och namninsamlingar som samlar ett stort antal underskrifter, detta tyder på ett allt större engagemang hos Hedmoraborna.  Hur detta kommer att påverka den framtida maktstrukturen i kommunen får vi svaret på om två år. Studerar man det budgetförslag som majoriteten kommer att besluta om den 18 december så inser man att de missnöjesyttringar som blommat upp under 2012 inte kommer att avta utan med stor sannolikhet kommer de att öka i styrka under 2013.

När det blåser upp är vinden plötsligt bara där, varifrån den kom det märkte vi inte, och inte bryr vi oss om det heller. I början är vinden lätt och träden står stadiga och stilla, möjligen rör sig någon gren eller blad. Men när vinden tilltar börjar träd och grenar darra och så småningom böja sig i vindens riktning, endast de stora och självsäkra träden står kvar raka. När styrkan i vinden blir än starkare så börjar även de större följsamma träden att böja sig i vindens riktning men de stora stöddiga kämpar ivrigt emot i tron att inget kan böja dem. När vinden når stormstyrka så faller de stora stöddiga träden som käglor, rycks upp med roten eller knäcks. När vinden bedarrat ligger de oföljsamma träden som plockepinn men de som insåg vikten av att böja sig i vindens riktning reser sig åter, om än något vindpinade. Där de fallna träden stått kan nu ljuset tränga ner och ge liv åt nya plantor som hör framtiden till.

Medborgarengagemang är som vinden, plötsligt är den där-frågan som engagerar, och då kan det lätt blåsa upp till storm.

Per