I måndags, 8/10, drog älgjakten i södra delen av landet igång. Ett antal kvinnor och män i olika åldrar, iklädda grön mundering och med självlysande huvudbonad, begav sig ut för att prova jaktlyckan. Så gjorde även jag, och detta för första gången.

Det hela började egentligen för ett drygt år sedan då jag anmälde mig till en kurs i jägarexamen. Man kan naturligtvis undra hur det kommer sig att en, som tidigare aldrig jagat, vid 66 års ålder plötsligt får för sig att lära om jakt. I mitt fall handlar det om en ständig nyfikenhet och därtill en vilja att prova något nytt. Man lever ju så länge man lär sägs det. Jag måste tillstå att, även om jag genom åren vistats mycket i naturen och haft friluftsliv som ett stort intresseområde, så gav jägarkursen många nya kunskaper och infallsvinklar till moder natur. Jägarexamen handlar långt ifrån bara om att nedlägga vilt, även om detta också naturligtvis är en del av kursen. Jag kan rekommendera kursen i Jägarexamen även om du inte har för avsikt att aktivt utöva jakt. Kursen ger så mycket mer av natur- och friluftskunskap.

I mediernas insändarspalter och från olika organisationers företrädare framställs ofta jägare som ett suspekt släkte. Jägaren beskrivs då som en oansvarig person som springer runt i skogen och skjuter på allt och alla och utan urskiljning. Bäst för omgivningen och för samhället vore det om denna företeelse försvann.

Ena stunden misstänkliggör man jägarkåren och i nästa stund ropar man efter dess hjälp.” Älgen förorsakar stor ekonomisk skada i skogen och måste därför decimeras till antal; vildsvinen förstör i trädgårdar och på åkrar och måste skjutas bort; klövviltstammarna är inblandade i cirka 40 000 viltolyckor i trafiken årligen och måste därför hållas nere till antalet samt det trafikskadade viltet måste eftersökas och avlivas;” då är det bra att ha en jägarkår som kan och är beredd att göra jobbet.

Det finns uppenbarligen fortfarande personer som tror att man kan äta kakan och ändå ha den kvar.

Personligen har jag som nybliven medlem i ett jaktlag mött en helt annan verklighet än den stereotypa beskrivningen av jägare som en del ägnar sig åt. Jag har mött varma och engagerade personer som samlats kring ett gemensamt intresse för jakt men också för naturvård och friluftsliv i ett större perspektiv. Den ”grabbighet och råhet” som påstås råda i jaktlagen, sittande kring lägerelden, märkte jag inget av. Däremot berättades goda historier och diskuterads erfarenheter från dagens aktiviteter. Visst förekom en och annan ”gliring” men då med ”glimten i ögat”. Vargfrågan som många uppenbarligen tror att jägarkåren ”ältar” in absurdum diskuterades över huvud taget inte. Varg nämndes bara som en upplysning om att varg observerats i ett näraliggande jaktområde. I jaktlaget har sedan länge utvecklats ett genuint kamratskap och jag kände att även jag var välkommen i gänget.

Det var inte bara elden i eldstaden som värmde.

Att sitta på pass och vänta på tillfället var en speciell känsla. Med skogens sus i öronen och samtidigt lyssnande efter ljudet av vilt var spännande. Som när jag satt på pass och det kom det en kviga förbi, hon stannade på lagom avstånd och kollade in mig. Då det var skjutförbud på kvigor lyfte jag på hatten och frågade henne om hon ville ha en kopp kaffe, hon såg förvånad ut men avböjde och drog vidare in i skogen. Själv tog jag mig en värmande slurk. Detta är ett ögonblick som jag sent skall glömma.

Att sitta på pass kan förefalla tråkigt och händelselöst men så är det förvisso inte. Det händer något hela tiden, det gäller bara att vara öppen för intrycken. Att sitta ensam på passet ger också rika möjligheter till eftertanke eller att låta fantasin spela.

Tråkigt? – Nej långt därifrån!

Fällde vi några älgar?; ja det gjorde vi.

Fällde jag någon älg på min första älgjaktsvecka någonsin?; ja det gjorde jag faktiskt. Det var på veckans sista dag. Men även om så inte varit fallet skulle jag ha varit mer än nöjd ändå. Att få uppleva det jag upplevde den gångna veckan önskar jag att fler skulle få möjlighet till. Det har varit en vecka som jag absolut inte skulle vilja ha ogjord.

Vad den här historien visar är att det aldrig är för sent att starta något nytt, att lära nytt och att ta nya tag oavsett var i livets skede man befinner sig. Många slutar att ta nya initiativ vid fyllda 60+, ja en del långt tidigare, men glöm inte att varje ny dag utgör början på resten av Ditt liv.

Det gäller att söka nya utmaningar och att våga ta språnget!

Per