Inlämnat på Avesta Kommunkontor 2011-12-02

Kommunalrådet i Avesta kommun

Kommunstyrelsen i Avesta kommun.

Simonsbo 2011-12-01

Omsorgsförvaltningen satsar på sysselsättning för funktionsnedsatta.

Undertecknad som är God-man för Mats Bengtsson, boende i Avesta kommun, fick i oktober månad ett brev, i rubricerad fråga, daterat 2011-10-11 och undertecknat av Carina Johansson och Pia Carlsson. I brevet beskriver man den i maj 2011 i Omsorgsstyrelsen beslutade satsningen om sysselsättning för intellektuellt och psykiskt funktionsnedsatta. En satsning som naturligtvis är bra och förhoppningsvis kan hjälpa ett antal personer, dock inte alla. Det kommer fortfarande att finnas en grupp handikappade som aldrig till någon del kommer att komma ut i ”arbetslivet”, då deras medfödda handikapp omöjliggör detta. De kommer även fortsättningsvis att vara hänvisade till den ”dagliga verksamheten”.

I september 2011 beslutade Omsorgsstyrelsen att habiliteringsersättningen ska upphöra från 1 januari 2012 till förmån för den nya sysselsättningsmodellen. Därmed har man således beslutat att de handikappade, vars handikapp gör att de inte kan komma ut i arbetslivet och vara delaktiga i samhället, skall betala för detta genom starkt försämrade ekonomiska villkor. Detta är upprörande. Att så starkt försämra villkoren för en redan utsatt grupp, med inga möjligheter att själva påverka sin ekonomiska situation, vittnar om okunskap om gruppens situation eller, än värre, ointresse.

Denna grupp av handikappade lever i dag på lägsta möjliga pension. Den månatliga pensionen uppgår till 8727:- kr, i skatt avgår 2139:- kr, således återstår efter skatt 6588:- kr. Den årliga habiliteringsersättningen har uppgått till c:a 6500:- kr, dvs i samma storleksordning som den månatliga pensionen efter skatt. Under året har kommunen dessutom höjt avgiften för transporter från 300:- kr/månad till 400:- kr (33%).  En 100-lapp verkar inte mycket, men för den som redan har en ansträngd ekonomi är det mycket. Det är trots allt 1200:- per år. Sammantaget så försämras ekonomin således med c:a 7700:- kr årligen och detta ställt mot pensionen gör att mer än motsvarande en ”månadslön” försvinner. Hur många av Er som läser detta brev skulle acceptera att ”förlora” en månadslön utan reagera?

I dagens ekonomiska tider måste naturligtvis kommunen spara, men att göra det på de svårast handikappade kan väl inte vara rätt väg i ett solidariskt samhälle. Det torde i så fall finnas andra områden där skadan inte blir fullt lika stor.

Det förefaller som om den här gruppen av handikappade bara ses som en kostnad för kommunen. Jag vill då hävda att man i så fall inte har helhetsbilden klar för sig.

I det fall jag känner bäst, och det finns fler av samma karaktär, vågar jag påstå att de, tvärtom, utgör en ekonomisk tillgång för kommunen nämligen;

–         Nio permanenta arbetstillfällen (heltid) finansierade av Försäkringskassan inkl del i OH-kostnader.

–         Dessa nio arbetstillfällen skattas i kommunen (eller närliggande kommun) och torde tillföra kommunkassan storleksordningen 500,000:- kr årligen.

–         Även Landstinget får sin beskärda del

–         Av de sammanlagda nettolönerna på c:a 1.500,000:- kr årligen torde större delen konsumeras i kommunen och därvid indirekt bidraga till arbete och ökat skatteunderlag för kommunen.

–         Vad det sedan betyder i ev skattutjämningsbidrag vet Ni bättre är jag.

Våra handikappade, med medfött och livslångt handikapp, är en i samhället utsatt grupp utan möjlighet att själva göra sin talan hörd än mindre påverka sin egen situation. De är helt och hållet utlämnade till politikers och andra beslutsfattares välvilja eller godtycke. Vad som genom åren förvånat mig är den okunskap som på sina håll råder om deras situation och levnadsbetingelser. Ju längre från individen man kommer ju större blir okunskapen. I den dagliga verksamheten däremot görs ett fantastiskt och engagerat arbete av varma och professionella assistenter och kontaktpersoner.

Jag har till Er, Avesta kommuns yttersta ledning, velat påtala konsekvenserna av beslut tagit i Omsorgsstyrelsen för en utsatt grupp i kommunen. Som varande ”God-man” anser jag det vara min skyldighet att påpeka det orimliga i beslutet, och om så är behövligt göra det känt, inte bara som talesman för min adepts skull utan för hela den grupp det drabbar. Det måste trots allt finnas någon form av sans och balans i de åtgärder som vidtas, även i tider av ekonomisk knapphet.

Med vänlig hälsning

Per Bengtsson

God man för Mats Bengtsson